Svenomed svéd-magyar-svéd óriásszótár

Om det svenska språket

Det svenska språket placerar sig storleksmässigt ungefär på 90:e plats bland världens uppskattningsvis 6 000 språk. Svenskan är huvudspråk i Sverige, ett av Finlands två officiella språk och ett av de officiella språken i EU.

Svenskan är ett germanskt språk, nära besläktat med danskan och norskan, och har till sitt ursprung mycket gemensamt med tyskan och engelskan. Svenskar, danskar och norrmän kan kommunicera med varandra utan några större svårigheter, dock ska det sägas, att läsförståelsen är större än talförståelsen.

I Sveriges avlånga land finns det många dialekter. Vissa dialekter kan skilja sig väsentligt från standardspråket i fråga om grammatik och ordförråd och är inte alltid ömsesidigt begripliga med standardsvenskan. Dessa dialekter talas av minoriteter på landsbygden. De lokala dialekterna varit på tillbakagång sedan början av 1900-talet, men på de senaste årtiondena har de blivit välutforskade och användningen av dem idag uppmuntras.

Den största förändringen som skett med språket på senare 30-40 åren är en allmän stilförskjutning av den formella svenskan mot det mer lättlästa och talspråkliga. Mycket arbete har lagts ner på att avbyråkratisera den offentliga förvaltningens språk i syftet att göra det tillgängligt för medborgarna. Myndigheternas krångelsvenska motarbetas av flera fast anställda språkvårdare i regeringskansliet. Sverige är här ett föregångsland. De svenska metoderna har spritt sig till flera andra länder och till EU-administrationen med kampanjer som "Fight the fog".

En viktig språksocial förändring skedde på 1960-talet med den så kallade du-reformen. Tidigare hade det ansetts vara lämpligast att tilltala personer av samma eller högre social status med titel och efternamn. Men sen flera årtionden tillbaka är"du" det brukliga tilltalet även i de flesta formella och officiella sammanhang.

Några karakteristiska lingvistiska drag

I det svenska språket används en variant av det latinska alfabetet. Mer i ögonen än i öronen faller bokstavstecknen å, ä och ö. Å står för samma vokal som i engelskans more och hot, ä motsvaras av vokalerna i care och best och ö står för samma ljud som i franskans bleu och boeuf.

Den svenska grammatiken är relativt enkel. Här återfinns inte de krångliga böjningarna av substantivet, som man kan se i t ex tyskan. Något som påminner om det tyska och engelska grammatiken, är böjningen av starka verb, till exempel bryta-bröt-brutit, finna-fann-funnit, break-broke-broken eller brechen-brach-gebrochen. Böjningarna av de svaga orden är lätta att lära sig då de följer bestämda regler.

Det finns två grammatiska genus (neutrum: ett hus, utrum: en bil). Att hitta en, i alla lägen hållbar förklaring till, varför ett substantiv är utrum eller neutrum, är en alltför opålitlig metod, därför blir det enda sättet att läsa sig genuset tillsammans med ordet.

Ett nordiskt särdrag är den efterställda bestämda artikeln: man-mannen "the man", hus-huset "the house",hundar-hundarna "the dogs". Svenskan kan också ha dubbel bestämd form: det lilla huset "the little house".

Svenskan är rik på prepositioner som "i", "på" och "efter". Att välja rätt preposition hör till det allra svåraste i svenskan.

Det svenska ordbildningssystemet med sina rika möjligheter till sammansättning skapar långa och otympliga ord som kan ersätta hela satser eller fraser, som t.ex. ord somståndpunktstagande, känsloidentifikation. Stora delar av den svenska lyriken bärs upp av unika sammansättningar. Och ingen översättning torde riktigt återge tonen i något så vardagligt svenskt som solvarma smultron med kylskåpskall fil.

Läs mera om det svenska språket här...

websas.hu